“Det kan ju inte vara så svårt att spika ihop en bur. Det är ju typ fyra sidor, ett tak och ett golv”, sade jag vid frukostbordet. Pappa tittade på mig. Det var en sådan där du-är-fan-inte-klok-blick som jag, vanligtvis, brukar ge själv.
“Lycka till” sade far och fortsatte att tugga på sin macka.

Sagt och gjort. Typ. Jag gav upp efter en halvtimme då jag insåg att det inte alls var så bara. Far kom till undsättning, och transformerade det hela till världens mest seriösa bygg-projekt. Det har varit fräsning och millimeter-mätning. Det har varit passformsdiskussioner (jag stod och visslade till Krunegård, så jag tror inte att han kom fram till så mycket) och slipning. Men. Själva burstommen börjar se ut som någonting annat än ett gäng pinnar. Hemskt trevligt. Behöver jag tillägga att jag mestadels agerat åskådare? Antagligen inte.

Hursomhelst så spar jag min energi till målningen av buren (intalar jag mig själv). Det är i alla fall ett område som min far inte kan slå mig på (ja, jag knyter näven i fickan).

Men. Nu till saken. Mitt i allt detta sågspånskaos hittade jag ett gäng gamla bilder. Gamla som i titta-hon-har-tagit-sitt-första-steg. Eller något åt det hållet.



Det här grönvitrandiga tygstycket var min bästa vän. Jag brukade värma den på våran braskamin och sedan krypa in i den. Jag tror nog att jag gjorde det tills jag fyllde 10. Minst.



Det här är jag, pappa och min lillasyster. Jag är den större, och lite smutsigare, ungen. Jag gillar farsis mustasch på den här bilden, men han vägrar odla tillbaka den. Konstigt. Lägg gärna märke till den fina lampan uppe i högra hörnet. Den är gjord i kork, och jag kräks lite i munnen när jag ser den. Men, 80-tal är 80-tal och de hade ju bevisligen ingen smak på den tiden.



Jag hoppade och klättrade och sprang väldigt mycket som barn. Bokhyllor var den bästa klätterställningen. Stenar var det bästa att hoppa på, och de fick gärna vara en bit ut i vattnet. Strax efter att denna bild togs så åkte vi till finland (wasalandia är nämligen det finaste stället att vara på när man är 3 år), och vi åkte naturligtvis med båt.

 När vi hade kommit fram till hamnen i wasa så hade jag lekt och hoppat på stenarna i vattnet, samtidigt som jag tjutit "tjoochtjimöverstockochsten". Min far och mor hade börjat packa våra saker i taxin, och bara kollat bort någon minut. När de skulle hämta mig så var jag borta. De letade (och ni kan ju tänka er hur det är att förlora en unge i finland) överallt, men jag fanns ingenstans.

Efter en timme eller så hade pappa hittat mig, sittandes på en parkbänk tillsammans med en äldre man. Jag hade tydligen druckit saft och ätit bullar och varit den lyckligaste ungen i världen. Sammanfattningsvis kan vi säga att äventyr is the shiet.

Orkade ni läsa allt det där?

Grafitpulver är, enligt mig, en utav de mest användbara materialen när det kommer till skuggning. Åtminstone när det gäller skuggning av större områden. Det finns att köpa i de flesta konstnärsbutiker, och om jag inte minns fel så finns det på biltema och i järnaffärer också. Men. Om man inte har lust att springa ut och köpa det, så går det precis lika bra att göra eget. Det är hur enkelt som helst. Du bör dock fråga eventuella föräldrar om lov, eftersom det kan bli lite smutsigt men framförallt för att det involverar en kniv.





1. Du behöver en vass kniv (var försiktig!), några pennstumpar, en nagelfil och ett papper.

2. Tälj bort ungefär två centimeter av träet. Men var försiktig så att inte grafiten går av.

3. Så kommer den att se ut när du har täljt klart.




4. Gnugga pennan mot den grövre delen av nagelfilen. Inte för hårt, för då kan den gå av (det gör såklart ingenting, men det blir svårare att fila den om den gör det)

5. Du har nu en hög med jättefint grafitpulver. Jag har täljt bort och filat mer för att få den högen med pulver. Det blir inte så mycket av en liten pennstump.

6. Häll försiktigt ner det i någon form av förvaringsbox. Jag tog en tom snusdosa.



Att använda grafitpulvret är en helt annan sak. En mycket svårare sak. Det tog ett tag innan jag fick kläm på det, men jag är hemskt glad att jag inte gav upp när det inte gick som jag ville.
För att applicera grafitpulver behöver man minst en pensel (jag använder mig av tre) och en hel del tålamod. Jag tänkte att jag skulle visa er det fina med det här materialet, men jag måste verkligen packa. Så det får bli en annan dag.

Sjukdomen härjar visst i stockholm idag. Golfarn är hemma och sjuk, och jag håller mig undan så mycket som det bara går för att inte attackeras av de elaka bacillerna. Det går inte jättebra eftersom lägenheten är världens minsta tvåa och gömställena är väldigt begränsade.

Med sjukdom så kommer, som sagt, isolering. Jag sitter gömd i sovrummet och har just läst klart Sputnikälskling för andra gången. Ni vet, boken som man har höga förväntningar på och som både lyckas infria och överträffa dem.

Just det. Jag hittade ett presentkort i min garderob. Det kändes fint, men jag vet inte vart det kommer ifrån. Det kändes lite som en måndagspresent. Måndagspresenter är de bästa presenterna.

● Första gången jag blev dumpad, blev jag det för att: du är inte samma lugna och stabila tjej som jag blev kär i.
Lugn och stabil är två karaktärsdrag som jag aldrig har haft, och aldrig kommer att ha. Jag förstår fortfarande inte vad han menade. Men det gör ingenting.

● Jag har haft två smilgropar, nu har jag bara en. På högersidan. Den vänstra packade ihop och flyttade när jag var i tioårsåldern. 

● Det värsta jag vet är när någon gör sådana där knäppljud med munnen. Eller när folk smackar med tungan. Jag får obehagskänslor i hela kroppen bara jag tänker på det. 

● Om jag skulle vara tvungen att välja mellan synen och hörseln så skulle jag, utan att tveka, välja att ha kvar hörseln. Detta är tydligen ett val som många tycker är fel. Men. Ett liv utan musik är ett liv som, för mig, inte är värt att leva.

● Jag hatar att titta på sport. Jag äter hellre mask än tittar på fotboll, och jag tycker att det är otroligt konstigt att ett världsrekord i 100 meter häck får mer uppmärksamhet än nobelpristagarna. 

● Jag är nog ganska excentrisk, när jag tänker efter. Jag kan inte vistas i ett rum som är stökigt. Skulle jag göra det så måste jag genast plocka undan, oavsett om rummet tillhör mig eller inte.

● Böcker är bland det finaste jag vet, både att läsa och att titta på. Jag är extra förtjust i gamla böcker, sådana som verkligen luktar förfluten tid. När jag var liten brukade min mamma ta med mig till biblioteket och jag minns att jag tyckte att det var så himla fridfullt där. Det är, än idag, en utav mina absoluta favoritplatser.

● Jag är hopplöst förälskad i cola light. Eller ja, förälskad är nog inte rätt ord. Många skulle nog vilja kalla det för  ett beroende. Så. Hej, mitt namn är Frida och jag är en cola light-missbrukare.


Nu har jag delat med mig en hel del konstigheter.
Hur är det med er? Har ni några konstiga vanor?

Min söta mor och min söta moster har gjort en tuff sak. En oerhört tuff och modig sak. Det är delvis därför jag vill spendera sommaren i norrland. Det är såklart inte den enda orsaken, men det är en utav dem. Jag är osäker på hur mycket jag får berätta, men det kommer att bli väldigt häftigt och när man gör en så häftig sak förtjänar man en gåva. Jag jobbar på den just nu, och so far ser det bra ut. Tanken är att den ska sitta i en tjock träram med en bred passpartou. Det ska bli roligt att höra vad ni tycker om den.

Jag vet inte varför det känns så fånigt att ge bort saker som man har gjort själv i present. Det är ju faktiskt inte fånigt alls. Eller? Är det fånigt?